Psaltaren
Psaltaren eller psalmerna, av grekiskans psalmós som betyder "sång till stränginstrument", är Bibelns sång- och bönbok. Dess främste författare är kung David, ”Israels ljuvlige sångare” (2 Sam 23:1), som kröntes ca 1010 f Kr och tillskrivs 73 av de 150 psalmerna. De övriga skrevs av andra författare som Koras söner (42-49, 85, 87-88), Asaf (50, 73-83), Salomo (72, 127), Heman (88), Etan (89) och Mose (90), tills boken sammanställdes efter återkomsten från Babylon (jfr 126, 137), möjligen av Esra på 400-talet f Kr. Psalmerna användes såväl i tempelgudstjänsten som för gemensam sång och enskild andakt.
Psalmernas hebreiska poesi är mångfasetterad, ofta uppbyggd i parallellismer där det första ledets tanke speglas eller utvecklas i efterföljande led. På hebreiska bär boken namnet Tehillím (lovsånger), men den rymmer även andra genrer som tacksägelse, klagan, bot och bön samt vishetspsalmer. Många av psalmerna rymmer profetior om Messias, särskilt 2, 8, 22, 45, 69 och 110 men även ett flertal andra.

FÖRSTA BOKEN

De två vägarna

1 [a] Salig är den som inte följer

de gudlösas råd,

som inte går in på[b] syndares väg

och sitter bland föraktare,

2 [c] utan har sin glädje

i Herrens undervisning[d]

och begrundar [e]hans ord

både dag och natt.

3 [f] Han är som ett träd,

planterat vid vattenbäckar,

som bär sin frukt i rätt tid

och vars löv inte vissnar.

Och allt han gör, det lyckas väl.

4 [g] Sådana är inte de gudlösa,

de är som agnar[h]

som skingras för vinden.

5 [i] Därför ska inte de gudlösa

bestå vid domen,

inte syndarna

i de rättfärdigas församling.

6 [j]Herren känner

de rättfärdigas väg,

men de gudlösas väg

leder till fördärvet.