5 En femte gång sände Sanballat mig samma budskap. Nu hade hans tjänare ett öppet brev i sin hand. 6 I brevet stod skrivet: ”Det går ett rykte bland hednafolken, och Gashmu[d] säger det också, att du och judarna tänker göra uppror och att det är därför du bygger upp muren. Du tänker bli deras kung, sägs det. 7 Du lär också ha insatt profeter som ska utropa om dig i Jerusalem: Det finns en kung i Juda! Det kommer att rapporteras för kungen, och därför bör du komma så att vi får rådgöra med varandra.” 8 Men jag sände bud till honom och svarade: ”Inget av det du säger har hänt, du hittar på det ur eget huvud.” 9 Alla ville de nämligen skrämma oss, och de tänkte: Deras händer kommer att bli för svaga för arbetet, det blir aldrig klart. Men styrk nu mina händer!

10 Jag gick hem till Shemaja, son till Delaja, son till Mehetabel, som då höll sig inne. Han sade till mig: ”Låt oss träffas i Guds hus, i templet. Låt oss stänga templets dörrar, för de kommer för att döda dig, de kommer för att döda dig i natt.” 11 [e] Men jag svarade: ”Skulle en man som jag ta till flykten? Eller kan en man som jag gå in i templet[f] och ändå överleva? Nej, jag går inte dit.” 12 Jag insåg att det inte var Gud som hade sänt honom, utan han hade uttalat den profetian mot mig för att Tobia och Sanballat hade lejt honom. 13 Han var lejd för att jag skulle bli rädd och göra som han sade och därmed synda. De ville ge mig dåligt rykte för att kunna håna mig. 14 [g] Tänk, min Gud, på Tobia och Sanballat efter deras gärningar, och på profetissan Noadja och de andra profeterna som ville skrämma mig.