1 Men en man som hette Ananias sålde med sin hustru Safira en egendom 2 och smusslade sedan undan en del av betalningen, med hustruns vetskap. Han bar fram resten och lade det vid apostlarnas fötter.

3 [a] Då sade Petrus: "Ananias, varför har Satan fyllt ditt hjärta så att du ljög för den helige Ande och smusslade undan en del av pengarna för marken? 4 Var den inte din så länge du hade den? Och när den var såld, var inte pengarna dina? Varför bestämde du dig i ditt hjärta för detta? Du har inte ljugit för människor utan för Gud." 5 När Ananias hörde de orden föll han ner och dog, och stor fruktan kom över alla som hörde det. 6 De yngre männen kom och svepte honom, bar bort och begravde honom.

7 Omkring tre timmar senare kom hans hustru in utan att veta vad som hade hänt. 8 Petrus frågade henne: "Säg mig, sålde ni marken för det beloppet?" Hon svarade: "Ja, för det beloppet." 9 Då sade Petrus till henne: "Varför kom ni överens om att fresta Herrens Ande? Se, de som har begravt din man står vid dörren, och de ska bära bort dig också." 10 Och plötsligt föll hon död ner vid hans fötter. När de unga männen kom in fann de henne död, och de bar bort och begravde henne bredvid hennes man. 11 Stor fruktan kom över hela församlingen och över alla andra som hörde om det.

När översteprästen och hans anhängare kom dit sammankallade de Stora rådet, Israels folks hela äldsteråd, och skickade bud till häktet för att hämta apostlarna.[j] 22 Men när tjänarna kom fram, fann de dem inte i fängelset. De vände tillbaka och rapporterade: 23 "Vi såg att häktet var ordentligt låst och vakterna stod vid portarna, men när vi öppnade fann vi ingen därinne." 24 När tempelvaktens ledare och översteprästerna fick höra detta blev de villrådiga och undrade vad som kunde ha hänt. 25 Då kom någon och berättade för dem: "Männen som ni satte i fängelse står i templet och undervisar folket!" 26 Ledaren för tempelvakten gick då ut med tjänarna och hämtade dem utan att bruka våld, eftersom de var rädda att folket skulle stena dem.

27 När de nu blivit hämtade ställdes de inför Stora rådet, och översteprästen förhörde dem 28 [k] och sade: "Har vi inte strängt förbjudit er att undervisa i det namnet? Och nu har ni fyllt Jerusalem med er lära och vill att den mannens blod ska komma över oss[l]!" 29 [m] Då svarade Petrus och apostlarna: "Man måste lyda Gud mer än människor. 30 [n] Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som ni hängde upp på trä och dödade.[o] 31 [p] Honom har Gud upphöjt till sin högra sida[q] som furste och frälsare för att ge Israel omvändelse och syndernas förlåtelse. 32 [r] Vi är vittnen till detta, vi och den helige Ande som Gud har gett till dem som lyder honom."

33 [s] När rådsherrarna hörde detta blev de ursinniga och ville döda dem. 34 Men då reste sig en farisé i Stora rådet som hette Gamaliel[t], en laglärare som var aktad av hela folket. Han befallde att man skulle föra ut männen en stund 35 och sade sedan: "Israeliter, tänk er för vad ni gör med dessa män. 36 För en tid sedan kom Teudas[u] och menade sig vara något, och han fick med sig omkring fyrahundra män. Men han blev avrättad, och alla som trodde på honom skingrades och försvann. 37 Efter honom kom Judas från Galileen, vid tiden för skattskrivningen[v]. Han fick folk att göra uppror och följa honom. Men även han gick under, och alla som trodde på honom skingrades. 38 Och nu säger jag er: Håll er borta från dessa män och låt dem gå. För om detta är människors påhitt eller verk, rinner det ut i sanden. 39 [w] Men är det av Gud, kan ni inte slå ner dem. Det skulle kunna visa sig att ni[x] kämpar mot Gud."

De lät sig övertygas. 40 När de kallat in apostlarna igen, lät de piska dem och förbjöd dem att tala i Jesu namn. Sedan släpptes de fria. 41 [y] Och apostlarna gick ut från Stora rådet, glada att de ansetts värdiga att bli förnedrade för Namnets skull. 42 Varje dag fortsatte de att undervisa i templet och i hemmen och förkunna evangeliet att Jesus är Messias.

<- Apostlagärningarna 4Apostlagärningarna 6 ->