1 På Herrens befallning kom en gudsman från Juda till Betel, just när Jerobeam stod vid altaret för att tända offereld. 2 [a] På Herrens befallning ropade mannen mot altaret och sade: ”Altare! Altare! Så säger Herren: Se, åt Davids hus ska det födas en son vid namn Josia[b]. På dig ska han slakta offerhöjdsprästerna som tänder offereld på dig, och då ska man bränna människoben[c] på dig.” 3 På samma gång angav han ett tecken genom att säga: ”Detta är tecknet på att det är Herren som har talat: Se, altaret ska spricka, och askan på det spillas ut.”

4 När kung Jerobeam hörde de ord som gudsmannen ropade mot altaret i Betel, räckte han ut sin hand från altaret och sade: ”Grip honom!” Men handen som han hade räckt ut mot honom blev förlamad, och han kunde inte dra den tillbaka till sig igen. 5 Och altaret sprack, och askan på altaret spilldes ut. Det var det tecken som gudsmannen på Herrens befallning hade angett.

6 [d] Då sade kungen till gudsmannen: ”Ropa till Herren din Gud och be för mig, så att jag kan dra tillbaka min hand igen.” Gudsmannen ropade till Herren. Kungen kunde då dra tillbaka sin hand igen, och den var likadan som förut.

7 Då sade kungen till gudsmannen: ”Kom med mig hem och styrk dig. Sedan ska jag ge dig en gåva.” 8 [e] Men gudsmannen svarade kungen: ”Om du så ger mig hälften av vad som finns i ditt hus, kommer jag inte med dig. Här på platsen vill jag varken äta[f] eller dricka, 9 för så har Herren befallt mig genom sitt ord och sagt: Du ska varken äta eller dricka och inte heller vända tillbaka samma väg du har gått hit.” 10 Och han tog en annan väg tillbaka än den han hade kommit till Betel.

När de hade sadlat åsnan åt honom satt han upp på den 14 och gav sig av efter gudsmannen och fann honom sittande under en terebint, och han frågade honom: ”Är du den gudsman som kommit från Juda?” ”Ja”, svarade han. 15 Då sade han till honom: ”Kom med mig hem och ät med mig.” 16 Men han svarade: ”Jag kan inte vända tillbaka och följa med dig, och jag vill inte äta eller dricka med dig här på platsen, 17 för Herren har genom sitt ord sagt till mig: Du ska varken äta eller dricka där. Du ska inte heller gå tillbaka samma väg som du har gått dit.” 18 Han sade till honom: ”Jag är också profet som du, och en ängel har talat till mig på Herrens befallning och sagt: Ta med honom tillbaka med dig hem och ge honom bröd att äta och vatten att dricka.” Men han ljög för honom. 19 Då vände han tillbaka med honom och åt och drack i hans hus.

20 Men medan de satt till bords, kom Herrens ord till profeten som hade fört honom tillbaka. 21 Han ropade till gudsmannen som hade kommit från Juda: ”Så säger Herren: Därför att du har varit upprorisk mot Herrens ord och inte lytt den befallning som Herren din Gud har gett dig, 22 utan vänt tillbaka och ätit och druckit på den plats där han hade förbjudit dig att äta och dricka, därför ska din döda kropp inte komma i dina fäders grav.”

23 Sedan han hade ätit och druckit, sadlade den gamle mannen åsnan åt profeten som han hade fört tillbaka. 24 [h] Profeten gav sig av, men på vägen kom ett lejon emot honom och dödade honom. Hans döda kropp låg utsträckt på vägen, medan åsnan stod bredvid den. Även lejonet stod bredvid den döda kroppen. 25 När folk som gick förbi såg den döda kroppen ligga utsträckt på vägen och såg lejonet som stod bredvid den döda kroppen, gick de in i staden, där den gamle profeten bodde, och berättade det.

26 När profeten som hade fört honom tillbaka från hans väg hörde det, sade han: ”Det är gudsmannen, han som var upprorisk mot Herrens ord. Därför har Herren gett honom i lejonets våld, och det har rivit honom och dödat honom enligt det ord som Herren talat till honom.” 27 Därefter sade han till sina söner att de skulle sadla åsnan åt honom. Och de sadlade den. 28 Så begav han sig av och fann den döda kroppen ligga utsträckt på vägen och åsnan och lejonet stå bredvid. Lejonet hade inte ätit av den döda kroppen och inte heller rivit åsnan. 29 Då tog profeten upp gudsmannens döda kropp och lade den på åsnan och förde den tillbaka. Den gamle profeten gick in i staden för att hålla dödsklagan och begrava honom. 30 [i] Han lade hans döda kropp i sin egen grav. De höll dödsklagan efter honom och ropade: ”Ack ve, min broder!” 31 Då han hade begravt honom, sade han till sina söner: ”När jag dör, begrav mig då i den grav där gudsmannen ligger och lägg mina ben vid sidan av hans ben. 32 [j] Sannerligen ska det ord gå i fullbordan som han på Herrens befallning ropade mot altaret i Betel och mot alla offerhöjdshus i Samariens städer.”

33 [k] Inte heller därefter vände Jerobeam om från sin onda väg, utan gjorde åter alla slags män ur folket till offerhöjdspräster. Alla som ville helgade han till att bli offerhöjdspräster. 34 På så sätt blev han orsak till synd för Jerobeams hus så att det blev utplånat och utrotat från jorden.

<- Första Kungaboken 12Första Kungaboken 14 ->