1 [Utifrån vad Paulus skrivit i föregående kapitel väcks frågor som utmanar Guds integritet. Om omskärelsen nu inte spelar någon roll, varför har Gud då utvalt Israel och gett dem omskärelsen som ett tecken på sitt förbund?]

Vilken fördel har då juden [jämfört med andra folkslag]?

Vilken nytta har omskärelsen?

2 Stor nytta på alla sätt. Först och främst att Guds ord har anförtrotts dem.

[Genom årtusenden har judar bevarat och förvaltat Skriften. Alla Bibelns fyrtio författare var judar, den ende som är omdiskuterad är Lukas som möjligtvis inte var jude.]

3 Vad betyder det om några inte trodde (inte var trofasta)?

Kan deras otro (oförmåga att uppfylla sin del av förbundets löften) upphäva Guds trofasthet?

[Det grekiska ordet ”apistis” kan både betyda otro, där man vägrar att tro, eller att man inte är trogen sina löften. Kan man lita på Guds trofasthet om nu judarna, som är hans egendomsfolk, inte ser att Jesus uppfyller Gamla testamentets profetior? Är Gud inte trofast, bara för att hans folk inte varit trofasta och uppfyllt sin del i förbundet? Dessa båda nyanser är nära relaterade, och Paulus kan syfta på båda när han ställer den retoriska frågan om judarnas misslyckande skulle upphäva Guds trofasthet.]

4 Absolut inte!

Låt det stå fast att Gud är sann och varje människa en lögnare, som det står skrivet [Ps 51:6]:

För att du ska få rätt i dina ord

5 Men om vår orättfärdighet visar Guds rättfärdighet, vad ska vi då säga?

Inte kan väl Gud, mänskligt talat, vara orättfärdig när han straffar [det judiska folket] i sin vrede?

6 Absolut inte!

Hur skulle Gud då kunna döma världen?

7 Men om Guds sanning genom min falskhet framstår så mycket klarare till hans ära, varför blir jag då dömd som syndare? 8 Om det vore så skulle vi säga, så som vissa hånfullt påstår att vi lär: ”Låt oss göra det onda för att framkalla det goda”? De ska få den dom de förtjänar.

9 [Paulus sammanfattar nu att alla, både hedningar och judar, är skyldiga inför Gud.]

Hur är det då?

Har vi [judar] någon fördel?

Nej, inte på något sätt. Vi har ju redan anklagat alla, både judar och greker, för att stå under syndens välde (nedtryckta och under dess makt).

10 Som det står skrivet [i Psaltaren och Jesaja]:

Ingen rättfärdig finns,

11 Ingen finns som förstår,

12 Alla har avfallit,

Ingen finns som gör det goda,

[Ps 14:1-3]

13 [Följande citat beskriver människans ondska genom kroppens delar. Munnen illustrerar talet, fötterna handlingar och ögonen det vi ser.]

[Munnen:]

Deras strupe är en öppen grav [det de talar stinker och luktar död],

De har huggormsgift

14 Deras mun är full av förbannelse

15 [Fötter:]

Deras fötter är snabba

16 Förödelse och elände råder på deras vägar,

17 och fridens väg känner de inte. [Jes 59:7]

18 [Ögon:]

De har ingen gudsfruktan

19 Men vi vet att allt som lagen säger är riktat till dem som står under lagen, för att varje mun ska tystas och hela världen stå skyldig inför Gud. 20 Ingen människa förklaras rättfärdig inför honom genom laggärningar. [Det var aldrig lagens syfte.] Vad som ges genom lagen är insikt (fullständig förståelse) om synd.

21 [Efter att ha visat att hela mänskligheten är hopplöst förlorad utan Gud följer nästa stora stycke i Romarbrevet. Det handlar om Guds rättfärdighet som finns tillgänglig genom tron.]

Men nu har, oberoende av lagen, Guds rättfärdighet uppenbarats (blivit synlig), den som lagen och profeterna vittnar om, 22 nämligen en rättfärdighet från Gud (som kommer) genom Jesus den Smordes (Messias, Kristus) trofasthet (genom tro på Jesus), för alla dem som tror [Heb 12:2]. Det är ingen skillnad [mellan jude och hedning]. 23 Alla har ju syndat (missat målet) och saknar (ingen når upp till, alla är i behov av) härligheten från Gud (Guds härlighet), 24 men [alla som tror] blir rättfärdiggjorda (berättigade, friade) utan att ha förtjänat det, på grund av hans nåd (välvilja, godhet, favör) genom den försoning (återlösning, räddning, befrielse, upprättelse) som finns i den Smorde (Messias, Kristus).

[Det grekiska ordet för syndat i vers 23 ”hamartano”, härstammar troligtvis från ”a meros” med betydelsen ”att missa målet” dvs. med konsekvensen att inte heller få ta del av priset.]

25 Honom har Gud ställt fram (helt öppet, inför allas ögon) som en nådastol (en benådningsplats, till försoning) [Jesus representerar här platsen för försoningsoffret men utgör också själva försoningsoffret], genom tron på hans blod [Jesus visade även sin trofasthet genom att han lät sitt blod rinna för mänsklighetens synder], för att visa på (bevisa) sin rättfärdighet, på grund av tålamodet (överseendet, fördragsamheten) med de tidigare begångna synderna. 26 I sin (ordagrant: Guds) självbehärskning (tolerans) ville han ge bevis på sin rättfärdighet (rättvisa), i den tid som nu är, så att han själv skulle vara rättfärdig och också den som rättfärdigar (friar) den som har tro på Jesus. [Sista delen kan också översättas ”han gör människor rättfärdiga på grund av Jesu trofasthet”.]

[I sin vishet och plan lät Gud även dem som med sina hjärtan var hängivna honom och vars synder begåtts innan Jesu försoningsoffer få räknas som rättfärdiga. En förebild på detta är när översteprästen på försoningsdagen, Jom kippur, gick in till det allra heligaste i tabernaklet där han – utom synhåll för Israels folk – stänkte blod från försoningsoffret på nådastolen dvs. på locket som täckte förbundsarken, se Heb 9:5; 2 Mos 25:17-22.]

27 Men vad kan vi [judar] då berömma oss av (skryta och vara stolta över)?

Genom vilken lag (regel, princip)?

28 För vi hävdar (vi kan alltså sammanfatta och säga) att människan förklaras rättfärdig genom tro, utan (oberoende av) laggärningar. 29 Är Gud bara judarnas Gud? Är han inte också hedningarnas Gud?

31 Upphäver vi då lagen genom tron?