1 Sedan begav han sig därifrån [från Kapernaum i Galileen] och gick till Judéens område och landet på andra sidan Jordan. Folk samlades ständigt i skaror omkring honom på nytt, och han undervisade dem som han brukade.

[En liknande öppningsfras används i Mark 7:24 och beskriver en större resa. Jesus beger sig nu österut om Jordan och antagligen också ner till Pereen, området öster om Jordanfloden och Döda havet.]

2 Några fariséer som ville sätta honom på prov (fresta och fälla honom) kom fram till honom och frågade: ”Är det tillåtet för en man att skilja sig från sin hustru?” 3 Han svarade: ”Vad har Mose befallt er?” 4 De svarade: ”Mose tillät en man att skriva ett skilsmässobrev och skilja sig från henne.” [5 Mos 24:1-4] 5 Men Jesus [började inte argumentera, som deras rabbiner gjorde, om under vilka omständigheter skilsmässa var tillåten, utan] sade till dem:

”Därför att era hjärtan är så hårda gav han er den föreskriften.

6 I skapelsens början

[Jesus påminner dem om att äktenskapet inrättades långt före Mose lag.]

7 ’Därför ska en man lämna [sitt känslomässiga och finansiella beroende av] sin far och mor

Så är de inte längre två, utan ett kött.

9 Vad Gud har fogat samman,

10 När de hade kommit in i huset [där de bodde någonstans i Judéen eller Pereen] frågade lärjungarna honom om detta igen [tog de på nytt upp ämnet].

[Flera gånger tidigare har Jesus gett djupare undervisning för lärjungarna i ett hus. Frasen ”i huset” som används här och i 7:17, 9:28, 9:33, blir en symbol för andlig uppenbarelse. Markus och hans läsare/hörare måste otvivelaktigt ha tänkt på sina egna hem där församlingen möttes.]

11 Han svarade: ”Den som skiljer sig från sin hustru och gifter sig med en annan kvinna, han begår äktenskapsbrott mot henne. 12 Om hon skiljer sig från sin man och gifter om sig, begår hon äktenskapsbrott.”

[Guds originalplan var att människor inte skulle skiljas, och därför är tanken att inte heller de som blir pånyttfödda – Jesu efterföljare – ska skilja sig. Äktenskapet gäller ”tills döden skiljer dem åt”, se Rom 7:1-3; 1 Kor 7:39. På samma sätt som i Bergspredikan sätter Jesus en högre standard än Mose lag. Det enda skälet till skilsmässa för troende par är otrohet. Paulus tar även upp ett fall då någon blir frälst och den andre vill skilja sig. Då kan man inte hindra det, se 1 Kor 7:15. Gud hatar skilsmässa, se Mal 2:16, för han vet personligen vilken djup smärta det medför, se Jer 3:8. Det är intressant att i nästa stycke lyfter Jesus fram och välsignar barnen, de som ofta far illa vid en skilsmässa.]

13 Man bar fram små barn (2-11 år) till honom för att han kanske skulle röra vid dem, men lärjungarna tillrättavisade dem (gång på gång) men utan resultat. 14 När Jesus såg detta [inifrån huset där han befann sig, se Mark 10:10] blev han upprörd (kände en djup smärta och ilska därför att något orätt skedde), och sade till dem: ”Hindra inte barnen att komma till mig, för Guds kungarike tillhör sådana som de. 15 Jag säger er sanningen: Den som inte tar emot (välkomnar, accepterar) Guds kungarike som ett barn [som helt och fullt litar och är beroende av sina föräldrar], kommer aldrig någonsin dit.” 16 Han tog upp dem (en efter en) i famnen och välsignade dem passionerat (innerligt, ömt) genom att lägga sina händer på dem. [Föräldrarna hade nog inte tänkt något så stort som att Jesus skulle välsigna dem utan bara ett hastigt vidrörande som vers 13 antyder, men Jesus går längre och tar upp dem en efter en i sin famn och välsignar dem innerligt.]

17 När han [lämnade huset han gått in i, Mark 10:10 och] gick ut på gatan, sprang en man fram och föll ner på knä för honom och frågade: ”Gode lärare, vad ska jag göra för att få evigt liv?” 18 Jesus svarade honom:

”Varför kallar du mig god?

Det finns ingen god utom en,

19 Du känner till buden (instruktionerna):

[Jesus citerar buden från den andra stentavlan, som har att göra med våra relationer med våra medmänniskor, se 2 Mos 20:12-16; 5 Mos 5:16-20. Två bud ges extra uppmärksamhet. I stället för att börja med det femte budet, ”att hedra sin far och mor”, väljer Jesus att lägga detta sist. Budet att ”inte ha begär till något som tillhör vår nästa” finns inte med; i stället nämns bedrägeri, fusk och oärlighet, som tydligt syftar till detta bud. Kanske ville Jesus lyfta fram dessa två bud och hjälpa den unge mannen att rannsaka sitt liv. Hur hade han behandlat sina föräldrar? Hade han varit helt ärlig i sina affärer?]

20 Då svarade han honom: ”Mästare, allt detta har jag helhjärtat hållit (vaktat över) sedan jag var ung.”

[Han trodde han hållit buden ända sedan han blivit moraliskt myndig, vilket var vid tretton års ålder. I dagens judendom sker detta vid Bar mitzvah som betyder att man blir en ”lagens son”. Att Sakarias och Elisabet höll lagen, benämns som något positivt i Luk 1:6. I Matt 19:20 framkommer också att mannen känner att han saknar något. Frågan som han verkar ställa är varför han ännu inte fått frid i hjärtat, trots att han har försökt hålla alla buden?]

21 Medan Jesus såg på honom, kände han innerlig kärlek (som var osjälvisk, utgivande) för honom och sade: ”Ett fattas dig (en sak återstår), gå och sälj allt du äger och ge pengarna till de fattiga, och du ska få en skatt (rikedom) i himlen. Kom sedan och följ mig (vandra samma väg som jag går)!” 22 Vid de orden förmörkades mannens uppsyn [grekisk metafor för när ett oväder drar in, grundordet är också att känna hat], och han gick därifrån bedrövad, för han ägde mycket. [Ordet för ”ägde mycket” användes ofta för att äga mark och fastigheter.]

23 Jesus såg sig omkring och sade till sina lärjungar: ”Hur svårt är det inte för de rika (de som är förmögna) att komma in i Guds kungarike!” 24 Lärjungarna var helt förvånade (förbryllade) över hans ord [rikedom var ju ett tecken på Guds favör enligt judisk tradition]. Jesus sade till dem igen: ”Mina barn (familjemedlemmar), hur svårt är det inte att komma in i Guds kungarike [oavsett om man är rik eller inte]. 25 Det är lättare för en kamel att gå igenom ett nålsöga på en synål, än för en rik att komma in i Guds kungarike.”

[Jämförelsen mellan det största vanliga djuret i Mellanöstern i kontrast till den minsta öppningen i ett vanligt förekommande föremål, illustrerar att det är omöjligt mänskligt sett för en rik att ta sig in i himmelriket, om inte Gud griper in, se vers 27. Kamelen används även i liknelsen med att sila mygg och svälja kameler, se Matt 23:24. Under medeltiden uppstod en sägen att en låg och smal port i Jerusalems mur kallades ”nålsögat”, men det finns inga historiska eller arkeologiska belägg för att någon sådan port fanns i bruk under Jesu tid.]

26 De blev ännu mer förvånade (förbryllade, tappade helt hakan) och sade till varandra: ”Vem kan då bli frälst (räddad, bevarad, få evigt liv)?” 27 Jesus tittade runt på dem och sade: ”Mänskligt sett är det omöjligt, men tillsammans med (bredvid, i närvaro av) Gud kan det ske, för allt är möjligt tillsammans med Gud.”

28 Då började Petrus tala: ”Men vi då, vi har lämnat allt [gett upp arbete och karriärer] och följt dig?” 29 Jesus svarade:

”Jag säger er sanningen (sannerligen, amen):

Var och en som för min och evangeliets skull har lämnat

30 ska få hundrafalt igen.

Redan nu i den här tiden ska han få

mitt under förföljelse,

[I uppräkningen nämns allt i plural, även mödrar. Däremot nämns inte fäder vilket troligen pekar på att det finns bara en Fader som är i himlen, se Matt 23:9.]

31 Många som [nu] är först ska [då] bli sist,

32 Nu var de på väg upp till Jerusalem. [De befinner sig troligtvis på östra sidan av Jordanfloden på vägen mot Jeriko, se vers 46.] Jesus gick före dem [målmedvetet mot korset] och de var förfärade (på gränsen till skräckslagna) och följde efter fyllda av fruktan. Då tog han de tolv till sig igen, och började berätta för dem vad som skulle hända honom: 33 ”Se, vi är nu på väg upp till Jerusalem, och Människosonen ska bli överlämnad till översteprästerna och de skriftlärda. De ska döma honom till döden och överlämna honom till hedningarna. 34 De ska håna honom, prygla honom hårt, spotta på honom, och döda honom. Men efter tre dagar ska han uppstå igen.”

[Tre typer av straff utfärdades av romarna, i ökad grad av grymhet: slag, piskning och hård prygling. Det sistnämnda var det straff Jesus utsattes för och bestod av fyrtio piskslag. I piskan var ben och metallbitar fastbundna som rev upp huden ända in till benen. Det var inte ovanligt att offret dog.]

35 Då gick Jakob och Johannes, Sebedeus söner [tillsammans med sin mor Salome, se Matt. 20:20], fram till honom och sade: ”Mästare, vi vill att du ger oss vad vi än ber dig om.”

36 Han frågade dem: ”Vad vill ni att jag gör för er?”

37 De svarade honom: ”Ordna så att en av oss får sitta på din högra sida i din härlighet och den andra på din vänstra.”

38 Men Jesus sade till dem: ”Ni vet inte vad ni ber om. Kan ni dricka den bägare som jag dricker, eller bli döpta i det dop [av lidande och död] som jag kommer att döpas med?”

39 De svarade honom: ”Det kan vi.”

[Efter det första tillfället Jesus berättat om sin död och uppståndelse i 8:31 blev Petrus tillrättavisad för att ha talat djävulens ord. Efter det andra i 9:31 diskuterade lärjungarna vem som var störst. Den tredje gången i 10:33 begär Jakob och Johannes att få positioner och inflytande. De hade ännu inte förstått Gudsriket.]

41 När de tio andra hörde detta, blev de mycket upprörda på Jakob och Johannes (de kände en djup smärta och ilska därför att något orätt hade skett).

42 Jesus kallade till sig dem [alla tolv] och sade: ”Ni har sett hur de som anses vara folkets ledare uppträder som herrar över dem, och de i höga positioner använder sin auktoritet över folket. 43 Men så ska det inte vara hos er. I stället måste den som vill vara störst bland er vara de andras tjänare. 44 Den som vill vara främst (vara högst i rang) måste vara allas slav. 45 Även Människosonen kom [hit till jorden], inte för att bli betjänad, utan för att tjäna, och ge sitt liv som lösensumma för många.”

46 De kom till [den gamla staden] Jeriko. När Jesus tillsammans med lärjungarna och en stor folkhop lämnade staden satt där vid vägen en blind tiggare, Bartimaios, son till Timaios.

[Markus och Matteus beskriver hur Jesus ”lämnar Jeriko”, se Matt 20:29. Lukas däremot skriver att han ”närmar sig Jeriko”, se Luk 18:35. Detta kan först ses som en motsägelse, men utgrävningar har visat att det fanns två Jeriko på Jesu tid. Den gamla staden Jeriko som omnämns i Jos 6:24-26 är den mest kända, men strax söder om den byggde Herodes den store en ny stad som kallades det romerska Jeriko där han tillbringade vintrarna. Här i det romerska Jeriko fanns palats, amfiteater, bassänger osv.

En annan skillnad som inte heller den är en motsägelse är att Matteus skriver att det var två blinda, medan Markus och Lukas skriver att det var en. Av de två männen som fick sin syn väljer Markus att fokusera på den ene blinde som hette Bartimaios.]

47 När Bartimaios hörde att det var Jesus från Nasaret, började han ropa (gång på gång): ”Jesus, Davids Son, förbarma dig över mig (visa nåd och medlidande, på en gång)!” 48 Många tillrättavisade honom skarpt (gav honom en tydlig varning) att vara tyst, men han skrek bara ännu mer (ropade okontrollerat): ”Davids son, förbarma dig över mig.”

49 Jesus stannade och sade: ”Kalla hit honom!”

De kallade på den blinde mannen och sade: ”Var vid gott mod (var lugn)! Stå upp! Han kallar på dig!” 50 Han kastade av sig sin yttermantel, hoppade upp och kom till Jesus. [Bartimaios lämnar allt han har, till skillnad från den rike mannen, se Mark 10:21.]

51 Jesus frågade honom: ”Vad vill du att jag ska göra för dig?”

Den blinde mannen svarade honom: ”Rabbouni [arameiskt ord som betyder ’min store Mästare’], låt mig få tillbaka min syn.”

52 Jesus sade till honom: ”Gå [du är fri att gå vart du vill], din tro har helat (räddat, frälst) dig.” Genast fick han sin syn och [gick inte tillbaka utan] följde Jesus på vägen.

<- Markus 9Markus 11 ->