1 Vid samma tid fick tetrarken Herodes höra talas om Jesus. [Herodes Antipas var en av Herodes den stores tre söner. Han regerade över Galileen och Pereen, de områden där Jesus verkade.] 2 Han sade till sina tjänare: ”Det är Johannes Döparen. Han har uppstått från de döda, och därför kan sådana krafter verka genom honom.”

[I uttrycket ”vid samma tid” används inte ”chronos” som är sekventiell tid utan ”kairos” som har mer fokus på själva händelsens innehåll än exakt när den inträffar. Matteus evangelium är mer en tematisk sammanställning än en kronologisk berättelse. Temat här är att på samma sätt som de i Nasaret hade en fel bild av vem Jesus var i föregående kapitel, Matt 13:54-58, hade även Herodes en felaktig bild av Jesus. I nästa stycke kommer bakgrunden till varför han trodde Jesus var Johannes Döparen.]

3 Herodes [Antipas] hade nämligen låtit gripa Johannes och slå honom i bojor och sätta honom i fängelse för Herodias skull, som var gift med hans bror Filippus. 4 Anledningen var att Johannes [Döparen] upprepade gånger hade sagt till honom: ”Det är inte lovligt för dig att ha henne.”

[Herodias var Herodes Antipas olovliga fru. Hon var ett barnbarn till Herodes den store. Som ung blev hon bortgift med sin farbror Herodes Filippus i Rom. Han ska inte förväxlas med tetrarken Filippus som regerade norr om Galileen, se Luk 3:1. Herodias och hennes första make Filippus fick en dotter, Salome. Under ett besök i Rom blev Herodes Antipas förtjust i Herodias. Hon skilde sig, flyttade från Rom och gifte sig med Herodes Antipas. Han skilde sig också från sin fru, dottern till Aretas kung i Arabien, vilket skapade en politisk oro i området som ledde till öppet krig 36 e.Kr. Johannes Döparen hade fördömt deras agerande, eftersom de bröt mot Mose lag, se 3 Mos 18:16.]

5 Även om han hade velat döda Johannes [Döparen], var han rädd för folket eftersom de ansåg att han var en profet.

6 [Enligt den judiska historieskrivaren Josefus var Johannes Döparen fängslad i källaren på fästningen Machaerus på östra sidan om Döda havet. Han skriver också att Herodias dotter från hennes första äktenskap hette Salome.]

Så kom Herodes [Antipas] födelsedag. Herodias dotter [Salome] dansade inför dem (i mitten framför hela sällskapet på festen) och fascinerade (behagade, trollband) Herodes 7 så mycket att han med ed lovade att ge henne vad helst hon begärde [om det så skulle vara hälften av hans rike, se Mark 6:23]. 8 Hon säger då, på uppmaning av sin mor: ”Ge mig Johannes Döparens huvud på ett fat här och nu.” 9 Kungen blev bedrövad, men för edens och gästernas skull befallde han att hon skulle få det, 10 och han lät halshugga Johannes i fängelset. 11 Man bar in huvudet på ett fat och gav det till flickan (det grekiska ordet beskriver en flicka på omkring tolv år), och hon bar det till sin mor. 12 Johannes lärjungar kom dit och hämtade hans döda kropp och begravde den. Sedan gick de till Jesus och berättade vad som hade hänt.

13 När Jesus hörde detta [nyheten om Johannes Döparens brutala död och att Herodes Antipas trodde Jesus var den uppståndne Johannes], for han med båt därifrån till en enslig plats, där de kunde vara för sig själva.

[De ror norrut från Kapernaum längs med kusten för att stanna någonstans utanför staden Betsaida, se Luk 9:10.]

Men folket fick höra det och följde efter honom till fots från städerna [längs med vägen från Kapernaum till Betsaida]. 14 När Jesus gick i land [på en plats som i normala fall skulle varit relativt öde] såg han en stor folkskara. Han blev djupt rörd av medömkan över dem och botade dem som var sjuka. 15 När det började bli kväll kom lärjungarna fram till honom och sade: ”Platsen här ligger ensligt till, och det är redan sent. Sänd i väg folket, så att de kan gå in i byarna och köpa sig mat.”

16 Jesus svarade: ”De behöver inte gå bort, ni kan ge dem att äta.”

17 De svarade: ”Här har vi inte mer än fem bröd och två fiskar.”

18 Han sade: ”Kom med dem till mig.” 19 Sedan sade han till folket att slå sig ner i gräset, och han tog de fem bröden och de två fiskarna och såg upp till himlen och välsignade dem.

[Jesus bad antagligen den judiska välsignelsen Hamotzi: ”Välsignad är du Herre, universums Kung, som frambringar bröd från jorden.”]

Han bröt bröden och gav bitarna till lärjungarna, och lärjungarna gav dem till folket. 20 Alla åt och blev mätta. Sedan samlade man upp de överblivna bitarna, tolv fulla korgar.

[Detta var en mindre korg som man hade med sig när man reste. Dessa tolv korgar tillhörde antagligen lärjungarna. Vid nästa matunder för 4 000 män används ett annat ord för en större typ av korg, se Matt 15:37.]

21 De som hade ätit var omkring 5 000 män, förutom kvinnor och barn.

22 På en gång uppmanade han bestämt (var han tvungen att övertyga och nästan tvinga) lärjungarna att kliva i skeppet (större båt) och åka före honom till andra sidan, medan han skickade hem folket. 23 När han hade gjort detta, gick han ensam upp på berget för att be.

[Folket ville med våld göra honom till kung, se Joh 6:15. Att Jesus var tvungen att så bestämt skicka i väg lärjungarna, antyder att de också dragits med i folkets önskan att starta en politisk revolution mot romarna. Anledningen till att de kommit hit var att Jesus sökt en enslig plats för att vara i stillhet och bön efter nyheten om hans släkting Johannes Döparens död, se vers 13.]

Det blev kväll och han var fortfarande kvar där själv. [Jesus hade nu varit i bön i flera timmar och fortsätter vaka och be hela natten fram till fjärde nattvakten, se vers 25.] 24 Skeppet var nu mitt på sjön (ordagrant ”många stadier från land”, en stadie är omkring 190 meter) och kastades hit och dit av vågorna, för de hade motvind.

25 Strax före gryningen (under den fjärde nattvakten, någon gång mellan klockan tre och sex) kom Jesus till dem, gående på sjön. [Job 9:8] 26 När lärjungarna förstod att han gick på sjön, blev de förskräckta (fyllda med fruktan) och sade: ”Det är ett spöke!” Och de skrek av rädsla. 27 Men på en gång började Jesus tala med dem och sade: ”Ta det lugnt (var vid gott mod), Jag Är (det är jag). Var inte rädda.”

[Frasen ”Jag Är” är densamma som Gud använder när han uppenbarar sig för Mose, se 2 Mos 3:14.]

28 Petrus svarade honom och sade: ”Herre, om det är du, befall mig att komma till dig på vattnet.”

29 Han sade: ”Kom!”

[Det uttalandet kan tyckas märkligt. Jämfört med de andra lärjungarna som satt kvar i båten hade ju Petrus stor tro! Ordet ”oligos” kan betyda liten, men även kortvarig i tid. Det sammansatta ordet ”oligo-pistis” beskriver Petrus tro som är liten eller snarare kortvarig. Problemet som Jesus adresserar är Petrus instabila tro som har höga toppar och djupa dalar. Först tror han Jesus är ett spöke, sedan går han på vattnet för att på nytt tvivla och börja sjunka. Ordet för tvivla här är ”edistasas”, det används bara här och i Matt 28:17.]

32 När de [Petrus och Jesus] hade kommit in i båten, lade sig (mojnade) vinden.

33 De som var i båten tillbad honom (böjde sig i ödmjukhet, föll på knä, kysste bildligt hans hand i vördnad) och sade: ”Du är verkligen Guds Son!”

34 När de hade farit över sjön kom de till Gennesarets landområde [som var en bördig slätt söder om Kapernaum]. 35 När folket där kände igen honom skickade de ut bud i hela trakten, och man förde alla som var sjuka till honom. 36 Man bad honom att de skulle få röra vid tofsen på hans mantel. [Ryktet om hur en kvinna blivit helad på detta sätt måste ha nått dem, se Matt 9:20-22.] Alla som rörde vid den blev fullständigt friska.

[Här används prepositionen ”dia” framför det grekiska ordet ”sozo” som både betyder helad och frälst. Prepositionen som betyder ”genom” förstärker att de blev ”genom-helade”, dvs. fullständigt helade på en gång.]

<- Matteus 13Matteus 15 ->