1 Sedan gick Josef och berättade för farao och sa: ”Min far och mina bröder, deras boskapshjordar och deras småboskap och allt de äger har kommit från Kanaans land och nu är de i landet Goshen [1 Mos 45:10].” 2 Av sina bröder tog han fem män och presenterade dem för farao.

3 Farao sa till hans bröder: ”Vilket är ert yrke?” De svarade farao: ”Dina tjänare är herdar, både vi och våra fäder.” 4 De sa till farao: ”Vi har kommit för att vistas i landet, för det finns inget bete för dina tjänares småboskap (får) eftersom hungersnöden och torkan är stor i Kanaans land. Därför ber (vädjar) vi dig nu, låt dina tjänare bo i Goshens land.”

5 Farao talade med Josef och sa: ”Din far och dina bröder har kommit till dig, 6 Egyptens land ligger framför dig, se till att din far och dina bröder bor i den bästa delen av landet. Låt dem bo i Goshens land. Om du vet om (känner till) några duktiga män ibland dem, så gör dem till chefer över min boskap.”

7 Josef tog in sin far Jakob och satte honom framför farao och Jakob välsignade farao.

[Abraham är satt att bli en välsignelse för alla familjer på jorden, se 1 Mos 12:3. Jakob, Abrahams barnbarn, talar nu ut en välsignelse över farao.]

8 Farao sa till Jakob: ”Hur många är dagarna och åren av ditt liv?”

9 Jakob svarade farao: ”Dagarna och åren av min vandring är 130 år. Få och onda har dagarna av mitt liv varit och jag har inte uppnått dagarna och åren av mina förfäders liv, de dagar som de vistades (på jorden).” 10 Jakob välsignade farao och gick ut från faraos ansikte.

11 Josef etablerade sin far och sina bröder och gav dem besittningar i Egyptens land, i den bästa delen av landet, i landet Rameses [som senare blev en stad i området som också kallas Goshen vid Nilens deltaområde, se 2 Mos 1:11; 12:37], som farao hade befallt. 12 Josef försåg sin far och sina bröder och hela hans fars hushåll med bröd, i enlighet med vad de behövde för sina små.

13 Det fanns inget bröd i hela landet för hungersnöden var mycket svår, så att Egyptens land och Kanaans land förtvinade på grund av hungersnöden. 14 Josef samlade in alla pengar som fanns i Egyptens land och i Kanaans land, för den säd som de köpte. Och Josef tog in pengarna till faraos hus. 15 När pengarna var spenderade i Egyptens land och i Kanaans land, kom alla egyptier till Josef och sa: ”Ge oss bröd, för varför skulle vi dö i din åsyn? För alla våra pengar är slut.”

16 Josef svarade: ”Kom hit med er boskap. Jag ska ge er bröd för boskapen om pengarna är slut.” 17 De förde sin boskap till Josef och Josef gav dem bröd i utbyte mot deras hästar, boskap, småboskap och deras åsnor. Han gav dem bröd i utbyte mot all deras boskap det året.

18 När det året gått till ända kom de till honom ett andra år och sa till honom: ”Vi vill inte undanhålla för vår herre hur alla våra pengar är spenderade, och småboskapen och boskapshjordarna är min herres. Ingenting är kvar i min herres åsyn förutom våra kroppar och vår mark. 19 Varför skulle vi dö inför dina ögon, både vi och vår mark? Köp oss och vår mark för bröd, och vi och vår mark ska vara faraos slavar. Ge oss bröd så att vi kan leva och inte dö och så att marken inte blir ödelagd.”

20 Josef köpte Egyptens mark till farao eftersom egyptierna, alla män, sålde sina fält på grund av att svälten var så svår för dem. Så blev marken faraos. 21 Angående folket, förflyttade han dem stad för stad från den ena änden av Egyptens gräns till den andra. 22 Endast prästernas mark köpte han inte (löste inte in), eftersom prästerna hade sin del från farao och åt den ranson som farao gav dem. Därför sålde de inte sin mark.

23 Sedan sa Josef till folket: ”Se, jag har idag köpt er och er mark till farao. Här är säd åt er och ni ska beså marken. 24 Det ska ske att när ni samlar in skörden, ska ni ge en femtedel till farao och fyra delar ska vara era egna till att beså fälten och till er mat för dem som är i ert hushåll och till mat för era små.”

25 De sa: ”Du har räddat våra liv. Låt oss finna nåd (oförtjänt kärlek) i min herres ögon, och vi ska vara faraos slavar.”

26 Josef upprättade en stadga angående Egyptens land denna dag, att farao ska ha en femtedel, bara prästernas mark ska inte tillhöra farao.

27 Israel bodde i Egyptens land, i landet Goshen och de fick sina besittningar där och var fruktsamma och förökade sig mycket.

28 Jakob levde i Egyptens land i 17 år. Jakobs dagar, åren av hans liv blev 147 år. 29 Tiden närmade sig när Israel [Jakob] måste dö och han kallade på sin son Josef och sa till honom: ”Jag ber dig, om jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek) i dina ögon, lägg – jag ber dig – din hand under min höft och agera välvilligt och trofast med mig. Jag ber dig, begrav mig inte i Egypten. [Tre gånger används hebr. na som används som en vädjan och ofta översätts jag ber dig.] 30 Men när jag sover med mina fäder, ska du föra ut mig ur Egypten och begrava mig på deras begravningsplats.” Han [Josef] svarade [sin far]: ”Jag ska göra som du har sagt.”

31 Han [Jakob/Israel] sa: ”Ge mig din ed” Och han [Josef] gav honom sin ed och Israel böjde sig ner [och tillbad] över sängens huvudända. [Jfr 1 Kung 1:47]

<- 1 Moseboken 461 Moseboken 48 ->