1 Josef kunde inte behärska sig själv framför alla dem som stod hos honom och han ropade: ”Se till att allt tjänstefolk går ut härifrån!” Ingen av hans tjänare var med honom när han gav sig till känna för sina bröder. 2 Han grät högljutt så att egyptierna hörde och faraos hus hörde.

3 Josef sa till sina bröder [på hebreiska]: ”Jag är Josef! Lever min far fortfarande?” Hans bröder kunde inte svara honom, de stod där förskräckta (chockade) framför honom.

4 Josef sa till sina bröder: ”Kom närmare mig”, så de kom nära [så Josef kunde viska till dem utan att egyptierna skulle höra deras konversation]. Då sa han [i låg ton]:

”Jag är Josef, er bror, som ni sålde till Egypten. [1 Mos 37:25-28] 5 Var inte ledsna och arga på er själva för att ni sålde mig hit. Gud har sänt mig före er för att bevara människors liv. 6 I 2 år har det nu varit hungersnöd i landet, och i ytterligare 5 år ska man varken plöja eller skörda. 7 Gud har sänt mig hit före er för att bevara er och rädda era liv genom en stor befrielse. 8 Ja, det var Gud som skickade hit mig, inte ni [1 Mos 50:19-20; Ps 105:17]. Han har gjort mig till faraos närmaste rådgivare, herre över hans hus, och härskare över hela Egyptens land. 9 Skynda er att gå upp till min far och säg till honom: ’Så säger din son Josef, Gud har gjort mig till herre över hela Egypten, kom ner till mig, dröj inte. [Josefs ord måste ha påmint dem om vad han sagt tidigare, se 1 Mos 37:8.] 10 Du ska bo i landet Goshen och du ska vara nära mig, du och dina söner och dina sonsöner och dina hjordar och dina herdar och allt det du äger. 11 Jag ska försörja dig där, för det är fortfarande 5 år kvar av hungersnöden. Annars blir du fattig, du, ditt hushåll och allt som du har.’ 12 Och se, era ögon ser och min bror Benjamins ögon (ser), att det är min mun som talar till er. 13 Ni ska berätta för min far om all min härlighet i Egypten, och om allt som ni har sett och ni ska skynda er att föra min far hit.”

14 Han kastade sig om halsen på sin bror Benjamin och grät (kramade om honom, se 1 Mos 46:29) och Benjamin grät vid hans hals. 15 Han kysste alla sina bröder och grät med dem. Sedan talade hans bröder med honom.

16 Uppståndelsen hördes i faraos hus och man sa: ”Josefs bröder har kommit!” Det behagade farao väl, liksom hans tjänare. 17 Farao sa till Josef: ”Säg till dina bröder: ’Detta ska ni göra; lasta era djur och gå till Kanaans land, 18 och ta er far och ert hushåll och kom till mig. Jag ska ge er det goda i Egyptens land och ni ska äta det feta i landet.’ [Hes 34:3]

19 Du är också befalld (får uppdraget), gör detta. Ta er vagnar från Egyptens land för era små och för era fruar och för hit er far och kom. 20 Oroa er inte för era tillhörigheter, för det bästa i hela Egyptens land är ert.”

21 Israels söner gjorde så, och Josef gav dem vagnar i enlighet med faraos befallning, och gav dem proviant för resan. 22 Till alla, varje man, gav han ett ombyte av kläder, men till Benjamin gav han 300 shekel [3,45 kg] silver och fem ombyten av kläder. 23 Till sin far sände han på samma sätt tio åsnor lastade med det goda från Egypten och tio åsneston lastade med säd och bröd och proviant för resan. 24 Så sände han iväg sina bröder och de reste och han sa till dem: ”Se till att ni inte blir oroliga (börjar att skaka, darra) på vägen.”

25 De gick upp, ut ur Egyptens land och kom in i Kanaans land till Jakob, sin far. 26 De berättade för honom och sa: ”Josef lever fortfarande och han är ledare över hela Egyptens land.” Då lamslogs hans hjärta [slutade hans hjärta nästan att slå], för han kunde inte tro dem. 27 De talade (berättade) alla Josefs ord som han hade talat till dem. När han såg vagnarna som Josef hade sänt för att bära honom, blev Jakobs, deras fars, ande förnyad (återupplivad) i honom. 28 Israel sa: ”Det är nog. Josef min son lever fortfarande. Jag vill gå och se honom innan jag dör.”

<- 1 Moseboken 441 Moseboken 46 ->