1 Abraham var gammal, han hade kommit till många dagar (levt länge) och Herren (Jahveh) hade välsignat Abraham i allt (på alla områden, på allt sätt, i allt han gjort).

2 Abraham sa till sin tjänare, den äldste i hans hus, som han hade satt att förvalta allt han hade: ”Jag ber dig, lägg din hand under min höft. 3 Jag vill att du ska avlägga en ed inför Herren (Jahveh), himmelens Gud (Elohim) och jordens Gud (Elohim), att du inte ska ta en hustru åt min son från kanaanéernas döttrar, bland dem som bor här. 4 Istället ska det vara någon från mitt land och från mina släktingar och du ska ta (söka upp, leta reda på) en hustru åt min son Isak.”

5 Tjänaren sa till honom: ”Om kvinnan inte är villig att följa med mig till det här landet, blir jag då tvungen att föra din son tillbaka till det land som du har kommit ifrån?” 6 Abraham svarade honom: ”Passa dig noga så att du inte för tillbaka min son dit. 7 Herren (Jahveh), himmelens Gud (Elohim) som har tagit mig ut från min fars hus och från det land där jag föddes och som har talat till mig och gett sin ed och sagt: ’Till din säd [alla dina efterkommande barn] ska jag ge detta land’, han ska sända sin ängel framför dig och du ska ta en hustru åt min son därifrån. 8 Om kvinnan inte är villig att följa med dig ska du vara fri från min ed. Det enda du (för alltid) ska lova är att inte föra tillbaka min son dit.” 9 Tjänaren lade sin hand under Abrahams, hans herres, höft och svor eden till honom i enlighet med dessa ord.

10 Tjänaren tog 10 kameler av sin herres kameler och reste iväg. Han hade allt gott (många dyrbara gåvor) från sin herres hand. Han stod upp och vandrade till Aram-Naharim (betyder: de två flodernas Aram) [norra Mesopotamien], till staden Nachor. 11 På kvällen lät han kamelerna lägga sig (bokstavligt gå ner på knä) vid vattenkällan utanför staden, vid den tiden då kvinnorna går ut för att hämta vatten. [Måste vara ungefär sista timmen före solnedgången eftersom det inte går att hämta vatten när det blivit mörkt. Man vill heller inte utföra denna tunga syssla när dagen är som varmast.] 12 Han sa: ”Herre (Jahveh), min herre Abrahams Gud (Elohim) jag ber dig (vädjar till dig) låt idag något gott komma framför mitt ansikte och visa nåd (omsorgsfull kärlek) mot min herre Abraham. 13 Se, jag står vid vattenkällan och stadens döttrar ska komma ut och dra upp vatten. 14 Låt det ske att den unga kvinna till vilken jag ska säga: Ställ ner din kruka så att jag får dricka, hon ska då svara: Drick och jag ska även ge dina kameler att dricka, låt det vara den som är utvald för din tjänare, för Isak, så att jag kan veta att du har visat nåd (omsorgsfull kärlek) mot min herre.”

15 Och det hände att medan han fortfarande talade kom Rebecka ut [redan innan han avslutat sin bön], hon var född till Betoel, Milkahs son, hustru till Nachor, och hon hade sin kruka på axeln. 16 Den unga kvinnan (tonårstjejen 14-17 år – hebr. naarah) var vacker att se på, en jungfru (avskild – hebr. betolah), ingen man hade känt henne, och hon gick ner till källan och fyllde sin kruka och kom upp.

17 Tjänaren sprang mot henne och sa: ”Jag ber dig, ge mig lite vatten att dricka ur din kruka.” 18 Hon svarade: ”Drick, min herre” och hon skyndade sig att ta ner krukan från axeln och gav honom att dricka. 19 När hon hade gett honom att dricka sa hon: ”Jag ska dra upp vatten till kamelerna också till dess att de har druckit” [En kamel kan dricka upp till 40 liter vatten vid ett och samma tillfälle, om 10 kameler ska dricka sig otörstiga betyder det att Rebecka kan ha dragit upp så mycket som 400 liter vatten. Det är alltså ingen självklarhet att hon skulle erbjuda sig detta.] 20 Hon skyndade sig att hälla krukan i tråget och sprang tillbaka till källan och drog upp vatten till alla hans kameler.

21 Mannen iakttog henne hela tiden och var tyst (förblev stilla) för att få veta om Herren (Jahveh) hade gjort hans resa framgångsrik eller inte. 22 När kamelerna hade druckit klart tog mannen fram en guldring som vägde en beka [5,8 gram – motsvarar en halv shekel, se 2 Mos 38:26] och två armband till hennes händer som vägde 10 shekel [115 gram] i guld. 23 Han sa: ”Vems dotter är du? Berätta, jag ber dig. Finns det plats i din fars hus för oss att övernatta?” 24 Hon svarade honom: ”Jag är dotter till Betoel, son till Milkah som hon födde till Nachor.” 25 Vidare sa hon: ”Vi har både hö och tillräckligt med foder och rum att övernatta i.”

26 Mannen böjde sitt huvud och tillbad (kastade sig till marken inför) Herren (Jahveh). 27 Han sa: ”Välsignad är Herren (Jahveh), min herre Abrahams Gud (Elohim), som inte har försummat sin nåd (omsorgsfulla kärlek) och sin sanning mot min herre. Herren (Jahveh) har lett mig på vägen (har varit min vägvisare så att jag kom rätt) till min herres brors hus.”

[Nåd och sanning (hebr. chesed ve emet) hör oskiljaktigt ihop. De presenteras alltid i samma inbördes ordning och återfinns i Guds eget vittnesbörd, se 2 Mos 34:6. Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig.]

28 Den unga kvinnan sprang iväg och berättade alla dessa ord i sin mors hus.

29 Rebecka hade en bror som hette Laban, och Laban sprang ut till mannen vid källan. 30 Det hände sig att när han såg ringen och armbanden på sin systers händer och när han hörde orden som Rebecka, hans syster, talade då hon sa: ”Så talade mannen med mig”, så han kom ut till mannen och se, han stod med kamelerna vid källan. 31 Han sa: ”Kom in, du välsignade av Herren (Jahveh), varför står du här ute? Jag har gjort i ordning huset och gjort plats för dina kameler.”

32 Mannen kom in i huset och sadlade av sina kameler och han gav kamelerna hö och foder. Han fick vatten till att tvätta sina fötter och fötterna på de män som var med honom. 33 Man satte fram mat för att han skulle äta men han sa: ”Jag vill inte äta förrän jag har framfört mitt ärende.” Han (Laban) sa: ”Tala”

34 Då sa han: ”Jag är Abrahams tjänare. 35 Herren (Jahveh) har välsignat min herre rikligt och han har blivit stor. Han har gett honom småboskap och boskapshjordar (av nötkreatur), silver och guld och tjänare och tjänarinnor och kameler och åsnor. 36 Och Sarah, min herres hustru, födde en son till min herre på sin ålderdom, och till honom har han givit allt han har.

37 Min herre har tagit en ed av mig och sagt: ’Du ska inte ta en hustru till min son från kanaanéernas döttrar i vars land jag bor. 38 Istället ska du gå till min fars hus och till mina släktingar och ta en hustru till min son.’ 39 Jag sa till min herre: ’Men om kvinnan inte vill följa med mig?’ 40 Då sa han till mig: ’Herren (Jahveh) som jag vandrar inför, ska sända sin ängel med dig och göra din väg lyckosam, och du ska ta en hustru till min son bland mina släktingar och från min fars hus. 41 Sedan ska du vara fri från din ed när du kommer till mina släktingar. Om de inte ger henne till dig ska du vara fri från min ed.’

42 Så idag kom jag till källan och sa: Herre (Jahveh), min herre Abrahams Gud (Elohim), låt nu den väg jag har gått vara lyckosam, 43 se, jag står vid vattenkällan, låt det ske att den unga kvinna till vilken jag ska säga: ’Jag ber dig, ge mig lite vatten att dricka ur din kruka’, 44 hon ska då svara: ’Drick och jag ska även ge dina kameler att dricka’, låt det vara den kvinna som Herren (Jahveh) har utvalt till min herres son.

45 Och innan jag slutat tala till mitt hjärta, se, då kom Rebecka med sin kruka på axeln och hon gick ner till källan och drog. Och jag sa till henne: ’Låt mig dricka, jag ber dig’. 46 Hon skyndade sig att ta ner krukan från axeln och sa: ’Drick, jag ska ge dina kameler att dricka också.’ Då drack jag, och hon gav kamelerna vatten också. 47 Jag frågade henne och sa: ’Vems dotter är du?’ och hon svarade: ’Jag är dotter till Betoel, Nachors son, som Milkah födde till honom.’

Då satte jag ringen i hennes näsa och armbanden på hennes handleder. 48 Så böjde jag mitt huvud och kastade mig till marken inför Herren (Jahveh) och välsignade Herren (Jahveh), min herre Abrahams Gud (Elohim), som har lett mig på den rätta vägen (har varit min vägvisare så att jag kom rätt) till min herres brorsdotters hus för hans son. 49 Om ni vill vara nådiga (visa omsorgsfull kärlek) och sanna (trofasta) [se vers 27] mot min herre så berätta det, och om inte så berätta det för mig, så att jag kan gå till höger eller till vänster.”

[Nåd och sanning (hebr. chesed ve emet) hör oskiljaktigt ihop. De presenteras alltid i samma inbördes ordning och återfinns i Guds eget vittnesbörd, se 2 Mos 34:6. Här används uttrycket mellan människor. Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig.]

50 Då svarade Laban och Betoel och sa: ”Det som kommer från Herren (Jahveh) kan vi inte tala ont eller gott om. 51 Se, Rebecka är framför dig, ta henne och gå, och låt henne bli din herres sons hustru, så som Herren (Jahveh) har talat.” 52 När Abrahams tjänare hörde dessa ord böjde han sig ner till marken, till Herren (Jahveh). 53 Tjänaren tog fram juveler av silver och juveler av guld och vackra kläder och gav till Rebecka, han gav också dyrbara ting till hennes bror och hennes mor. 54 De åt och drack, männen som var med honom och dröjde kvar hela natten.

När de steg upp på morgonen sa han: ”Skicka iväg mig till min herre.”

55 Hennes bror och hennes mor sa: ”Låt den unga kvinnan vara hos oss några få dagar, åtminstone 10. Sedan ska hon gå.”

56 Han sa till dem: ”Försena mig inte, se Herren (Jahveh) har gjort min resa lyckosam, sänd iväg mig så att jag kan gå till min herre.”

57 De sa: ”Vi ska kalla på den unga kvinnan och fråga hennes egen mun.” 58 De kallade på Rebecka och sa till henne: ”Vill du följa med denne man?”

”Vår syster, må du bli mor

och låt din säd (dina barn) inta

61 Rebecka reste sig med sina tjänarinnor och de red på kamelerna och följde mannen. Tjänaren tog Rebecka och gick sin väg.

62 Isak kom på vägen från Beer Lachaj Roi, för han bodde i landet i söder (Negev). 63 Vid aftontiden gick Isak ut på fältet och funderade (var försjunken i tankar) och han lyfte upp sin blick och såg, och se där kom kameler (gående). 64 Rebecka lyfte upp sin blick och när hon såg Isak steg hon av sin kamel. 65 Hon sa till tjänaren: ”Vilken man är det som går på fältet för att möta oss?” Tjänaren svarade: ”Det är min herre.” Hon tog sin slöja och dolde sig själv. 66 Tjänaren återgav (räknade upp – hebr. safar) för Isak allt vad han hade gjort. 67 Isak tog in henne i sin mor Sarahs tält och äktade Rebecka och hon blev hans hustru och han älskade henne. Isak blev tröstad efter sin mor.

<- 1 Moseboken 231 Moseboken 25 ->