1 Folket märkte att Mose dröjde kvar på berget (de blev otåliga och besvikna och skämdes för honom eftersom han var kvar längre än väntat). De samlade sig omkring (bildade en gruppering mot) Aron och sa till honom: ”Gör någonting (sitt inte bara där), gör gudar åt oss som kan gå framför oss! Vi vet inte vart den där Mose har tagit vägen, han som förde oss ut ur Egypten.”

2 Så Aron sa till dem: ”Ta guldörhängen från öronen på era fruar, söner och era döttrar och kom hit med dem.” [Guldet var tänkt att användas till Guds tempel, se 2 Mos 35:20-29. Kanske tänkte Aron vinna lite tid och bevara lugnet hos folket genom att sysselsätta dem fram tills Mose kom tillbaka.] 3 Alla gjorde detta, de tog av sig sina guldörhängen som de hade på sig och kom med dem till Aron.

4 Han tog emot guldet av dem. Med hjälp av verktyg formade han avbilden som skulle göras. [Antingen en träram som sedan bekläddes med guld, eller en träform som man sedan göt i.] Han använde det smälta guldet och formade en kalv (en avbild av en ung tjur). Sedan sa de [ledarna från folket som var initiativtagare till att göra egna gudar]: ”Detta, Israel, är er gud som har fört er ut från Egypten.”

[Guldkalven är en skrämmande symbol. I Egypten tillbad man tjurguden Apis. Även guden Baal, som tillbads i Kanaans land, förkroppsligades och avbildades ofta som en ung oxe. Aron hade varit med och gjort så att folket bröt mot de tre första buden. De tillbad en annan Gud, de hade gjort en avbild och vanärat Herrens namn i avgudadyrkan.]

5 Och när Aron såg detta byggde han ett altare framför den och Aron utropade och sa: ”Fest till Herren (Jahveh) i morgon.” 6 Och de steg upp tidigt nästa morgon och offrade brännoffer och förde fram shalomoffer och folket satt ner och åt och drack och steg upp och roade sig.

7 Då talade Herren (Jahveh) till Mose: ”Vandra, gå ner [i 5 Mos 9:12 betonas att det är bråttom], för ditt folk som du förde ut ur Egyptens land har handlat bedrägligt. 8 De har hastigt vänt sig bort från vägen som jag befallde dem, de har gjort sig en gjuten kalv och har tillbett den och har offrat till den och sagt: ’Detta är din gud Israel som har fört dig ut ur Egyptens land.’ ”

9 Och Herren (Jahveh) sa till Mose: ”Jag har sett detta folk och se, det är ett styvnackat folk. 10 Låt mig nu därför vara ensam så att min vrede kan bli het mot dem och jag kan förtära dem, och jag ska göra dig till ett stort folk (en stor nation).”

11 Men Mose bad (vädjade) till Herren sin Gud (Jahveh Elohim) och sa: ”Herre (Jahveh) varför låter du din vrede bli het mot ditt folk som du har fört ut ur Egyptens land med stor makt och med stark (fast, säker, tapper) hand? 12 Varför ska egyptierna få tala och säga ’Till ont förde han dem ut för att slakta dem i bergen och förtära dem från jordens ansikte (yta)?’ Vänd om från din brinnande vrede och ångra (sörj-trösta – hebr. nacham) denna ondska mot ditt folk. 13 Kom ihåg Abraham, Isak och Israel, dina tjänare, till vilka du lovade (svor, gav din ed) vid dig själv och talade till dem: ’Jag ska föröka din säd (så att den blir) som himlarnas stjärnor och hela detta land som jag har sagt att jag ska ge till din säd och de ska ärva det för evigt.’ ”

14 Och Herren (Jahveh) ändrade sig om (sorg-tröstade – hebr. nacham) ondskan som han hade talat att han skulle göra mot sitt folk.

[Hebr. nacham i vers 12 och 14 översätts ibland till ”ångra”, men ordet betyder både att känna sorg och att trösta, och också själva ”ändringen” i själva skeendet då man går från sorg till att ge tröst. Profeten Nahums namn, som betyder tröst, har samma hebreiska rot (nhm), se även Nah 3:7; Ps 23:4; 71:21. Gud känner sorg över hur snabbt folket föll i synd, men börjar nu processen att trösta och genom att inte förgöra dem.]

15 Och Mose vände om och gick ner från berget med vittnesbördets två tavlor i sina händer, tavlorna som var skrivna på båda sidor, på den ena sidan var det skrivet och på den andra sidan var det skrivet. 16 Och tavlorna var gjorda av Gud (Elohim) och det skrivna var skrivet av Gud (Elohim), ingraverat på tavlorna.

17 Och när Josua hörde larmet av folk när de ropade, sa han till Mose: ”Det är ett ljud av strid i lägret.”

18 Och han svarade:

”Det är inte röster av dem som ropar om herravälde (seger),

19 När Mose närmade sig lägret och han såg kalven och dansen, då blev han brinnande vred (hans vrede blev brinnande het). Han kastade tavlorna ur sina händer och bröt dem nedanför berget. 20 Och han tog kalven som de hade gjort och brände den med eld och malde den till puder och strödde ut det på vattnet och tvingade Israels söner att dricka av det.

21 Och Mose sa till Aron: ”Vad har detta folk gjort mot dig, så att du har fört fram en stor synd över dem?”

22 Och Aron svarade: ”Låt inte min herres vrede bli brinnande het, du känner folket (är intimt förtrogen med dem) att de är inställda på (vända till) ondska. 23 Så de sa till mig: ’Gör oss en gud som kan gå före oss, för vi vet inte vad det har blivit av den där mannen Mose som förde oss ut ur Egypten.’ 24 Och jag sa till dem: ’Den som har något guld, låt honom bryta av det, och de gav det till mig och jag kastade det i elden och det kom ut en kalv.’ ”

25 Och när Mose såg att folket var tygellöst, för Aron hade låtit dem bli tygellösa på grund av deras fienders hån, 26 då ställde sig Mose i lägrets port och sa: ”Vem är på Herrens (Jahvehs) sida, låt honom komma till mig.” Och alla Levi söner samlade sig till honom.

27 Och han sa till dem: ”Så säger Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim): ’Må varje man sätta svärdet på sin höft och gå fram och tillbaka från port till port genom lägret och slå varje man sin bror och varje man sin vän och varje man sin granne.’ ” 28 Och Levi söner gjorde efter Moses ord och 3 000 män föll den dagen. 29 Och Mose sa: ”Helga er själva till Herren (Jahveh) idag, för varje man har varit emot sin son och emot sin bror, så att han kan ge en välsignelse över er idag.”

30 Nästa dag sa Mose till folket: ”Ni har begått en allvarlig synd, men jag ska gå till Herren (Jahveh) nu – kanske kan jag få försoning för er synd.”

31 Så Mose gick tillbaka till Herren (Jahveh) och sa: ”Detta folk har begått en allvarlig synd, de har gjort sig gudar av guld. 32 Om du skulle förlåta deras synd ... men om du inte gör det, utplåna mig från boken du skriver i.”

[Första delen av meningen är inte fullständig, den avslutas inte. Det är en ”aposiopesis”, som förstärker att det blir en känsloladdad tystnad. Det verkar som om Mose börjar fundera på vad människorna skulle kunna ge tillbaka till Gud om han förlåter deras synd? Eftersom det inte finns någonting vi kan göra för att förtjäna förlåtelse så fortsätter i stället Mose med det andra alternativet – utplåna mig från din bok.]

33 Herren (Jahveh) svarade Mose: ”Den som har syndat mot mig ska jag utplåna ur min bok. 34 Gå tillbaka nu, led folket till den plats jag har talat med dig om. Min ängel ska gå framför dig. Men den dag kommer då jag ska gå till rätta med dem för deras synd.”

35 Herren (Jahveh) straffade (skickade en plåga, prövning till) folket, på grund av kalven som de gjort – den som Aron gjorde.

[Ordet straff är samma ord som används om de tio plågorna mot Egypten tidigare. Målet med dessa plågor var omvändelse. Det är oklart om detta straff i denna vers syftar på de tretusen män som valde att inte gå över på Guds sida och fick betala med sina liv, se vers 26-28, eller om det är kommande plågor och prövningar som kommer över israeliterna i deras fortsatta vandring om de vägrar att lyda Gud. I nästa kapitel ställs israeliterna inför ett val att ta av sig alla smycken som ett tydligt tecken på en genuin omvändelse från deras avgudadyrkan.]

<- 2 Moseboken 312 Moseboken 33 ->