1 När hela Israels folk vandrade ut från Elim och kom till Sinaiöknen, mellan Elim och Sinai, på femtonde dagen i andra månaden [ijar – april/maj] sedan de hade lämnat Egypten, 2 klagade hela Israels folk på (lade hela skulden på, ropade högljutt mot) Mose och Aron i öknen. 3 Israeliterna sa till dem: ”Om vi ändå hade fått dö för Herrens hand i Egyptens land, när vi satt vid köttgrytorna och hade tillräckligt med bröd, men ni har fört oss ut till den här öknen för att låta hela folket dö av hunger.”

4 Då sa Herren (Jahveh) till Mose: ”Jag ska låta det regna bröd från himlen åt er. Folket ska gå ut och samla ett dagsbehov för varje dag, så jag kan pröva dem, om de vill vandra efter min undervisning (hebr. Torah) eller inte. 5 På den sjätte dagen ska de tillreda det de får in, och det ska vara dubbelt så mycket som det de samlar in de andra dagarna.”

6 Mose och Aron sa till israeliterna: ”I kväll ska ni veta att det är Herren (Jahveh) som har fört er ut från Egyptens land, 7 och i morgon ska ni se Herrens (Jahvehs) härlighet (ära, glans), för Herren har hört er klagan mot (oförmåga att lita på) honom. Vilka är vi [Mose och Aron], att ni klagar på oss [vi är bara budbärare, det är Gud ni klagat på].”

8 Mose sa [ordföljden i denna mening är i grundtexten abrupt och repeterar vers 6 och 7, det kan vara så att det återspeglar att Mose inte var en god talare]: ”Ni ska förstå detta när Herren (Jahveh) ger er kött att äta på kvällen, och bröd på morgonen för att mätta er, eftersom Herren har hört er klagan, att ni klagar på honom. Vad gäller oss, vilka är vi? Er klagan är inte mot oss, utan mot Herren (Jahveh).”

9 Mose sa till Aron: ”Säg till Israels folk, kom nära (samlas till gudstjänst inför) Herren (Jahveh) för han har hört hur ni har klagat.”

10 Medan Aron sedan talade till israeliterna, tittade de alla mot öknen, och då syntes Herrens (Jahvehs) härlighet (ära, glans, påtagliga närvaro) i ett moln.

11 Herren (Jahveh) talade till Mose och sa: 12 ”Jag har hört israeliternas klagan. Tala till dem: ’Vid skymningen (ordagrant: mellan de två kvällarna) [2 Mos 12:6] ska ni få kött att äta, och på morgonen ska ni få bröd att äta så att ni blir mätta (får alla behov fyllda), så ska ni förstå att jag är Herren (Jahveh) er Gud (Elohim).’ ”

13 Den kvällen kom det vaktlar i sådan mängd att de täckte hela lägret, och nästa morgon var öknen runt lägerplatsen våt av dagg. [Vakteln är en flyttfågel, vid ett annat tillfälle förde Herren dem till lägret med hjälp av en vind, se 4 Mos 11:31.] 14 När daggen var borta låg det ute i öknen något kornliknande (frasigt), tunt som rimfrost på marken. 15 När israeliterna såg det frågade de varandra: ”Vad är det här?” eftersom de inte visste vad det var. [”Vad är det här” är på hebreiska man hu, och ordet som senare används för manna är man.]

17 Israeliterna gjorde så, och några samlade mer, andra mindre. 18 När de mätte upp det med ett omer-mått, hade den som samlat mycket ingenting över, och den som hade samlat lite inte för lite. Var och en hade samlat så mycket som han behövde till mat.

19 Mose sa också till dem: Låt ingen spara någonting av detta till morgonen. 20 Likväl lyssnade (lydde) de inte på Mose. Några av dem sparade det till nästa morgon, men det växte maskar [i det] och det ruttnade. Och Mose blev vred (hebr. qatsaf) på dem. 21 Så de samlade det morgon för morgon, var och en efter sitt eget behov, och när solen blev varm (steg högre på himlen) smälte det (bort).

22 På sjätte dagen samlade de dubbelt så mycket bröd, två omer [omkring 6 liter] till varje person. Och alla ledare för folket kom och berättade för Mose. 23 Men han sa till dem: ”Detta är vad Herren (Jahveh) har talat. I morgon är det sabbatsvila, en helig sabbat för Herren (Jahveh). Baka allt ni har lust till och koka det ni vill koka. Lägg undan åt er allt som blir över och spara (bevara) det till i morgon.”

24 Så de sparade det till morgonen, precis som Mose instruerat och det ruttnade inte och det föddes inga maskar i det. 25 Sedan sa Mose: Ät detta idag, för idag är det Herrens sabbat. Idag hittar ni ingenting på marken. 26 Ni ska samla det under sex dagar men den sjunde dagen är sabbat, och då finns det ingenting.

27 Likväl, på den sjunde dagen gick några ut för att samla, men de fann ingenting. 28 Herren (Jahveh) sa till Mose: Hur länge ska ni vägra att hålla mina budord och min undervisning (hebr. Torah)? 29 Se, Herren (Jahveh) har gett er sabbaten, så på den sjätte dagen ger han er bröd för två dagar. Låt var och en stanna på sin plats och låt ingen gå ut på den sjunde dagen. 30 Då vilade folket på den sjunde dagen.

31 Israels hus gav det namnet manna. Det var vitt som korianderfrö och smakade som rån gjorda med honung.

32 Sedan sa Mose: Detta är vad Herren (Jahveh) har befallt: Låt en full omer [ca 3 liter] av det bevaras för kommande generationer, så att de ser brödet som jag mättade er med i öknen, när jag förde er ut ur Egyptens land.

33 Mose sa till Aron: Ta en kruka och fyll den med en full omer [ca 3 liter] av manna. Spara den inför Herren (Jahveh) så att den bevaras för kommande generationer. 34 Precis som Herren (Jahveh) befallde Mose, sparade Aron det framför vittnesbördet, så att det bevarades. 35 Israels barn (söner) åt manna i 40 år. De åt mannat till dess de kom för att bosätta sig i landet, när de kom till gränsen av Kanaans land. [Jos 5:11-12] 36 En omer [ca 3 liter – dagsbehovet av manna för en person, se vers 16] är en tiondels efa.

[Både omer och efa var volymmått. Citat från olika antika texter visar att efa-måttet var allt från 20 till 45 liter. En tiondels efa (en omer) motsvarar då omkring 3 liter. Måttet omer används bara i detta kapitel. Det hebreiska ordet omer kommer från amar som betyder samla och binda kärvar. Måttet var troligen unikt för ökenfärden och var inte i bruk på senare tid, eftersom Mose förklarar hur många efa det motsvarar i denna kommentar i slutet på detta stycke som är som en fotnot. Omer-måttet ska inte förväxlas med chomer-måttet som används i 3 Mos 27:16; 4 Mos 11:32; Hes 45:11, 13-14.]

<- 2 Moseboken 152 Moseboken 17 ->