[Detta stycke hör tematiskt ihop med den hungersnöd som orsakades av Sauls krig mot givoniterna.]

1 Och igen upptändes Herrens (Jahvehs) vrede mot Israel och han [Herren (Jahveh) tillät att Satan] lockade (förledde, eggade, hetsade) David mot dem och sa: ”Gå och räkna Israel och Juda.”

[I parallellreferensen (1 Krön 21:1) är det en åklagare (hebr. Satan) som uppmanade David att räkna folket, men det är också tydligt att Herren (Jahveh) tillåter Satan att pröva David. Det var tillåtet enligt Torah att göra en folkräkning, men det finns en varning om pest om den inte genomfördes på rätt sätt (2 Mos 30:12). Eftersom det var tillåtet och också ibland uppmuntrades (4 Mos 1:2; 4:2, 22; 26:2) talar för att Davids synd inte handlade om att han räknade folket. Problemet var antingen Davids motiv för folkräkningen eller sättet på vilket den genomfördes. Kanske var syftet att upphöja sig själv och lita mer på sin egen styrka än på Herrens. Alternativt uppfyllde inte David kravet att alla inskrivna män skulle betala en halv shekel som lösen som krävdes (2 Mos 30:13-16). Vad som talar för det andra alternativet är att David vid ett tidigare tillfälle inte följt alla bestämmelser för en annars tillåten handling – transporten av förbundsarken – vilket fick katastrofala följder (1 Krön 6:7).]

2 Och kungen sa till Joav, arméns general [härförare i singular], som var med honom: ”Gå nu fram och tillbaka bland alla Israels stammar från Dan [i norr] till Beer-Sheva [i söder] och räkna folket, så att jag vet folkmängden.”

3 Och Joav sa till kungen: ”Och Herren, din Gud (Jahveh Elohim), ska låta folket (armén) bli hundra gånger fler mitt framför min herre kungens ögon. Men varför behagar det min herre kungen att göra detta?”

4 Men kungens ord stod fast (starkt, säkert) mot Joav [Davids general] och mot arméns härförare. Och Joav och arméns härförare gick ut från kungens närvaro (ansikte) och räknade Israels folk.

5 Och de passerade över Jordan och slog läger i Aroer på den högra sidan om staden som är mitt i Gads dal och till Jaazer. 6 Och de kom till Gilead och till Tachtim-Chadshis land, och de kom till Dan-Jaan och runt om till Sidon, 7 och kom till Tyros fästning och till alla hivéernas och kanaanéernas städer och de gick ut till södra Juda vid Beer-Sheva.

8 Och när de gått fram och tillbaka genom hela landet, kom de till Jerusalem efter 9 månader och 21 dagar.

9 Och Joav uppgav antalet på det räknade folket till kungen, och där var i Israel 800 000 tappra (modiga) män som kan dra svärdet, och Juda män var 500 000.

10 Och Davids hjärta slog honom efter att han hade räknat folket. Och David sa till Herren (Jahveh): ”Jag har syndat stort i det jag har gjort, men nu Herre (Jahveh) ta bort, jag ber dig, synden från din tjänare för jag har handlat mycket dåraktigt.”

11 Och när David steg upp på morgonen kom Herrens (Jahvehs) ord till profeten Gad, Davids siare (profet – hebr. chozeh) [här används inte det vanliga ordet nevi], han sa: 12 ”Gå och tala till David: Så säger Herren (Jahveh): Jag lägger på dig tre ting, välj en av dem som jag ska göra mot dig.”

13 Och Gad kom till David och berättade för honom och sa: ”Ska sju år av hungersnöd komma till dig i landet? Eller vill du fly tre månader framför dina fiender när de jagar dig? Eller ska det vara tre dagar med pest i landet? Ta nu råd och tänk igenom vilket svar jag ska ge till honom som har sänt mig.”

14 Och David sa till Gad: ”Jag är i stor vånda, låt oss falla i Herrens (Jahvehs) hand för hans nåd (evig nåd, barmhärtighet – hebr. rachamim) är stor och låt mig inte falla i en människas hand.”

15 Och Herren (Jahveh) sände en pest i Israel från morgonen till den utsatta tiden, och det dog folk från Dan till Beer-Sheva, 70 000 män. 16 Och när ängeln (budbäraren) sträckte ut sin hand mot Jerusalem för att fördärva det sörjde (ångrade, sörj-tröstade) Herren (Jahveh) det onda och sa till ängeln som fördärvade folket: ”Det är nog, stoppa din hand.” Och Herrens (Jahvehs) ängel (budbärare) var vid jevusiten Aravnahs tröskplats.

17 Och David sa till Herren (Jahveh) när han såg ängeln som slog folket och sa: ”Se jag har syndat och jag har handlat orättfärdigt, men dessa får, vad har de gjort? Låt din hand, jag ber dig, vara mot mig och mot min fars hus.”

[När David intog Jerusalem drev han inte ut de jevusiter som bodde där. Aravnah som ägde marken har ibland identifierats som en guvernör för jevusiterna. De räknas till folkslaget hurriterna, vars ord för guvernör är snarlikt araona, vilket gör att det kan vara en titel snarare än ett namn. Det är också signifikant att ordet Jevos betyder tröskplats, så här finns en tydlig koppling.]

18 Och Gad kom den dagen till David och sa till honom: ”Gå upp, sätt upp ett altare till Herren (Jahveh) på jevusiten Aravnahs tröskplats.” 19 Och David gick upp i enlighet med vad Gad sagt, som Herren (Jahveh) befallde. 20 Och Aravnah tittade upp och såg kungen och hans tjänare komma mot honom, och Aravnah gick ut och böjde sig ner framför kungen med sitt ansikte mot marken.

21 Och Aravnah sa: ”Varför har min herre kungen kommit till sin tjänare?” Och David sa: ”För att köpa tröskplatsen av dig till att bygga ett altare till Herren (Jahveh) så att plågan håller sig borta från folket.”

22 Och Aravnah sa till David: ”Låt min herre kungen ta och offra det som är gott i dina ögon. Se, här är oxen till brännoffer och tröskredskapen och oxens verktyg som ved.” 23 Allt detta gav kungen Aravnah till kungen [David] och Aravnah sa till kungen [David]: ”Herren din Gud (Jahveh Elohim) ska ge dig nåd (villkorad nåd – hebr. ratsah).”

24 Men kungen [David] svarade Aravnah: ”Nej, men jag ska köpa det av dig för ett bestämt pris, jag ska inte offra brännoffer till Herren min Gud (Jahveh Elohim) som inte har kostat mig något.”