1 Och det skedde efter detta att Avshalom gjorde i ordning en vagn (hebr. merkavah) och hästar och 50 män till att springa [som livvakter/soldater] framför honom.

[Avshalom förberedde en kunglig procession genom staden för sin kröning till kung. Profeten Samuel använder liknande ord och fraser om kungar, se 1 Sam 8:10-11. Avshalom bryter mot traditionen att låta Gud få välja Israels kung, och sedan bekräfta detta val genom den profetiska tjänsten. Varken Saul eller David hade själva sökt tronen, se 1 Sam 10:9-27; 16:1-13. Några år efter denna händelse kommer Avshaloms yngre bror Adonija också följa samma exempel, se 1 Kung 1:5]

2 Avshalom brukade nu stiga upp tidigt och stå vid vägen som ledde till porten [in till Jerusalem], och var det så att någon hade ett ärende som skulle till kungen för ett avgörande, då kallade Avshalom på honom och frågade: ”Från vilken stad är du?” Och när han då svarade: ”Din tjänare är från en av Israels stammar.” 3 Då sa Avshalom till honom: ”Se, ditt ärende är gott och rätt, men kungen har ingen ställföreträdare som kan lyssna på dig.” 4 Och Avshalom sa [vidare]: ”Oh, om någon utsåg mig till domare i landet! Då kunde var och en som har ett ärende eller rättsfall komma till mig, så skulle jag ge honom rättvisa.” [Ordagrant: ”Vem vill göra mig till domare?” Uttrycket beskriver en önskan.]

5 Och när någon närmade sig för att böja sig inför honom, sträckte han fram sin hand och tog ett fast tag i honom och kysste honom. 6 Avshalom gjorde på detta sätt mot hela Israel som kom till kungen i rättsliga ärenden. På det sättet stal (förledde) Avshalom Israels mäns hjärtan.

[Avshaloms handling att förleda folket pågår en tid. I denna vers finns tidsangivelse ”från slutet på 40 år”. Texten säger inte vad de 40 åren markerar slutet på. Det kan inte betyda att Avshalom gjorde detta i 40 års tid, David dör då han är 70 år. Några förslag är: Sauls kröning som kung, Davids kröning av Samuel, Davids tronbestigning eller Avshaloms ålder. En del tror att skrivarna som kopierat den hebreiska texten har gjort ett misstag och skrivit arbaim (40) istället för arba (4).]

7 Och det skedde i slutet på de 40 åren [vissa manuskript har 4 år] att Avshalom sa till kungen: ”Låt mig gå, jag ber dig och betala min ed som jag har lovat till Herren (Jahveh) i Hebron (hebr. Chevrón). 8 Eftersom din tjänare avlade en ed när jag bodde i Geshor i Aram och sa: ’Om Herren (Jahveh) verkligen för mig tillbaka till Jerusalem så vill jag tjäna Herren (Jahveh).’ ”

9 Och kungen sa till honom: ”Gå i frid.” Och han steg upp och gick till Hebron.

10 Men Avshalom sände spejare till alla Israels stammar och sa: ”När ni hör shofarens röst ska ni säga: Avshalom är kung i Hebron.” 11 Och med Avshalom gick 200 män från Jerusalem som var inbjudna, de gick i enkelhet (oskyldigt, naivt) och de visste ingenting om saken. 12 Och Avshalom sände efter Achitofel, giloniten, Davids rådgivare från hans stad från Gilo medan han offrade offer. Och konspirationen var stark och mycket folk gick med Avshalom.

13 Och det kom en budbärare till David och berättade: ”Israels mäns hjärtan är efter Avshalom.”

14 Och David sa till alla sina tjänare som var med honom i Jerusalem: ”Stig upp och låt oss fly, annars kan ingen av oss fly från Avshalom, skynda att lämna så att han inte snabbt kommer över oss och för ned ondska över oss och slår staden med svärdsegg.”

15 Och kungens tjänare sa till kungen: ”Se, dina tjänare är redo att göra allt vad min herre kungen väljer.”

16 Och kungen gick och hela hans hus efter honom. Och kungen lämnade tio kvinnor som var konkubiner att vakta huset.

17 Och kungen gick och hela folket efter honom och de dröjde i Beit-Merchaq. 18 Och alla hans tjänare passerade över hans hand (förbi honom) och alla keretiter och alla peletiter och alla gititer, 600 män som kom till fots från Gat passerade över kungens ansikte (gick förbi honom).

19 Och kungen sa till Ittaj, gititen: ”Varför går du också med oss? Återvänd och vistas hos kungen, för du är en främling och är i exil från din egen plats. 20 Igår kom du, skulle jag idag låta dig gå upp och ner med oss och se att jag går dit jag kan? Återvänd du och ta dina bröder med dig i nåd och sanning.”

[Nåd och sanning (hebr. chesed ve emet) hör oskiljaktigt ihop. De presenteras alltid i samma inbördes ordning och återfinns i Guds eget vittnesbörd, se 2 Mos 34:6. Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig.]

21 Och Ittaj svarade kungen och sa: ”Herren (Jahveh) lever och min herre kungen lever, med säkerhet på den plats där min herre kungen är, om det är för död eller för liv, där ska din tjänare vara.”

22 Och David sa till Ittaj: ”Gå och passera.” Och Ittaj, gititen gick över och alla hans män och alla små som var med honom.

23 Och hela landet grät med hög röst när hela folket gick över och när kungen gick över bäcken Kidron, hela folket passerade över och tog vägen mot öknen.

24 Och se, även Tsadoq och alla leviterna med honom kom och bar Herrens (Jahvehs) förbundsark och de ställde ner Guds (Elohims) ark, men Evjatar gick upp, till dess hela folket hade gått förbi ut ur staden.

25 Och kungen sa till Tsadoq: ”Bär tillbaka Guds (Elohims) ark till staden. Om jag finner nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i Herrens (Jahvehs) ögon ska han föra mig tillbaka och visa mig både den och hans boning, 26 men om han säger detta: Jag har ingen glädje i dig, se, här är jag (jag tar ansvar), låt honom göra med mig det som är gott i hans ögon.” [”här är jag” hebr. hineni betyder att stå till förfogande och att ta ansvar, se 1 Mos 22:1.]

27 Och kungen sa till prästen Tsadoq: ”Ser du? Återvänd till staden i frid (shalom) och Achimaats, din son och Jehonatan, Evjatars son, dina två söner med dig. 28 Se jag dröjer kvar på slätten i öknen till dess det kommer ett ord från dig att berätta för mig.” 29 Tsadoq och Evjatar bar tillbaka Guds (Elohims) ark till Jerusalem och de stannade där.

30 Och David gick upp på Olivbergets sluttning och grät medan han gick upp och han hade sitt huvud täckt och gick barfota. Och hela folket som var med honom täckte sina huvuden och de gick upp och grät medan de gick upp. 31 Och man berättade för David och sa: ”Achitofel är bland dem som konspirerar med Avshalom.” Och David sa: ”Herre (Jahveh) jag ber dig, vänd Achitofels råd till dåraktighet.”

32 Och det skedde när David kommit till toppen av sluttningen, där Gud (Elohim) brukar vördas, se Choshaj, arkiten, kom och mötte honom med sin mantel sönderriven och jord på sitt huvud. 33 Och David sa till honom: ”Om du går vidare med mig blir du en börda för mig, 34 men om du återvänder till staden och säger till Avshalom: Jag ska bli din tjänare, o kung som jag har varit din fars tjänare tidigare, så ska jag nu vara din tjänare. Och du ska omintetgöra åt mig Achitofels råd. 35 Och med dig där har du Tsadoq och Evjatar, prästerna. Därför ska det vara så att allt som du hör från kungens hus ska du berätta för Tsadoq och Evjatar, prästerna. 36 Se, de har hos sig sina två söner, Achimaats, Tsadoqs son och Jehonatan, Evjatars son, och genom dem ska de sända allt till mig så att jag får höra.”

37 Och Choshaj, Davids vän kom in i staden och det var vid samma tid som Avshalom var på väg in i Jerusalem.

<- 2 Samuel 142 Samuel 16 ->